Helvete, helvete, helvete. Jag orkar inte bo här längre. Jag svär, min pappa klagar på allt jag gör. Jag kan inte ens räkna alla gångerna som han har gjort mig så ledsen att jag gråter. Idag var en sån dag. Vi satt och fikade med Pia, Gabbe och mormor när pappa kommer in från källaren där han håller på och fixar något. Han sätter sig bredvid mig och svarar knappt på tilltal. Gabbe är typ den trevligaste personen jag känner, när han säger hej till pappa med värsta glädjen svarar han knappt. När jag sitter och gör en smörgås säger han helt plötsligt; vad gör du?! Jag höll för tillfället på att hyvla ost. Då börjar han skälla på mig för att jag hyvlar små ostbitar som ska passa den lilla mackan. Han säger att jag förstör hela osten. Jag fattar inte hur man orkar skälla på allting?! Jag orkade inte ens sitta kvar vid bordet och går inte på mitt rum och smäller igen dörren. Mamma & Pia kommer efter och försöker trösta och säga att jag inte ska ta åt mig av allt han säger, men vad fan?! Hur mycket tror han att jag orkar ta?! Han bara fortsätter att skälla på allt jag gör! Jag orkar fan inte mer! När jag kom ut igen hade han redan gått ner till källaren igen. Jag vill härifrån.