Nu sitter jag här, kvällen innan jag ska till skolan, och grinar. Men förtvivlas ej, det är inte alls på samma nivå som förut. Då skulle jag inte sitta här och skriva. Jag ska försöka förklara paniken som kommer när jag tänker på att åka till skolan. I grund och botten handlar det om att jag känner att jag inte räcker till och att allt känns hopplöst. Jag ser liksom ingen mening i det jag gör. Jag gör saker bara för att "man ska göra det".

Det som utlöste det hela nu var att jag tänkte på att jag kanske ska gå på ljudtekniken i skolan imorgon. Kanske säger jag för att jag inte vet om jag fick byta tillbaka till min gamla grupp eller inte. Men som det är nu så får jag sån panik bara jag tänker på att någon gång gå på ljudtekniken så att jag vet inte om jag klarar av att gå ändå. Och det gör så att jag känner mig som världens mest patetiska och hopplösa människa på denna jord. Jag klara inte ens av att gå på en ljudtekniklektion. Starkt jobbat.

Jag tror att jag kanske speedar lite för mycket nu. Jag vet att alla säger att man inte ska vänta för länge med att börja igen och så, men det är fasen inte värt det. Det är inte värt att jag ska skynda på mitt välmående och må piss bara för att det vore smidigare med skolan då. Jag behöver ta det väldigt långsamt om jag någonsin ska kunna komma tillbaka igen.

Det här skriver jag nu. Trots det vet jag att imorgon kommer jag inte säga det här till någon utan bara svälja det som alla andra säger. Sån är jag.