Hej, 
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. 
Det känns som att jag klamrar mig fast vid mina böcker, 
obenägen att leva i min egen värld. 
Varför kan det inte vara så att det är den världen som är den sanna? 
Måste min gråa värld vara den rätta? 
Jag skriker efter någon annan värld än min egen. Jag vill bara komma bort från allt. 

Hur ska jag förklara? 
Jag citerar från ett tidigare blogginlägg. 
"Varför känns allt så meningslöst? 
Det spelar ingen roll vad jag gör, allt blir fel ändå.
Varför kämpa och kämpa när man inte får ut något av det?
Det känns som att jag går levande död på den här jorden. 
Jag tittar men ser inte. Jag går men står stilla. 
Alla färger flyter ihop till något onämnbart. 
Det enda som håller mig vaken är musiken som jag fortfarande hör, lugnt och stilla, det är rytmen jag lever i.
Är något av det här ens förståbart? Jag pratar och pratar, ändå är det ingen som förstår mig!
Jag skriker och skriker, ändå är det ingen som hör.."

Hur kan det komma sig att jag är tillbaka på samma ställe som jag var för ett år sedan?
Det enda som skiljer sig är egentligen delen med musiken. 
Istället är det böckerna jag flyr till. 
Jag vet inte vad som händer med mig. 
Jag ser ingen mening med något längre. 
Jag vill bara att allt ska vara över. 
Det värsta är att jag har ingen aning om varför, 
varför jag känner som jag gör. 
Jag förstår att människor i min närhet blir frustrerade på mig, 
men jag har verkligen inget svar. 

Jag har märkt att jag på senare tid har en fallenhet att bli intresserad av overkliga saker. 
Låt mig försöka förklara. 
Jag är inte längre intresserad av att läsa böcker om kvinnors liv när deras män är otrogna, 
osv osv. Jag flyr hellre till en värld som inte är det minsta lik min egen. 
Stardust är i stort sett den enda filmen jag tittar på. 
Ni som inte har sett den får se den, jag orkar inte förklara. 
Dom enda böckerna jag läser är Twilight-böckerna. 
Om och om igen. 
Jag försöker verkligen läsa om annat, 
om saker som jag skulle ha tyckt varit intressant förut. 
Det går inte. 
Jag vill bara komma bort från min egen värld, 
om det så bara är för några minuter. 
Det är därför som jag har suttit framför datorn hela dagen och sagt att jag har pluggat. 
Egentligen har jag suttit med "När jag hör din röst", 
den svenska översättningen av "New Moon". 

Nu blev det ganska mycket om böcker. 
Det är bara för att det är ett sätt för mig och fly från verkligheten. 
Det egentliga problemet är inte att jag inte kan läsa andra böcker, 
utan att jag inte ser någon mening med något alls. 
Jag avundas människor som har något i sin vardag att hålla fast vid. 
Jag avundas till och med dom som går runt och är förälskade i någon som dom inte vågar prata med. 
Jag avundas dom som har ett mål. 

Det är svårt att ta sig någonstans om man inte vet vart man ska.
Om man inte har någon aning om vart man vill. 
Hur ska man då kunna fortsätta gå? 
Jag har ingen aning.

5/2 2009

Ja, vad ska man säga? Det jag tänker på först är; jag har kommit långt! Jag har lämnat den där personen bakom mig! Jag kan numera stolt säga att jag kan läsa chiclit! Haha! Det blev ju sämre innan det blev bättre, men jag tror att det var nödvändigt för att jag skulle förstå att jag behövde hjälp. Men ni måste ju erkänna att jag uttryckte mig på ett ofantligt dramatiskt sätt? Haha, typiskt mig.

Även om det är jobbigt att läsa så känns det mest skönt att jag har lyckats ta mig ur det. Hurra för mig!