Så hette hon förstås inte. Lussifer hette hon, och det var min bror som absolut ville att hon skulle heta det. Hon och hennes bror Rasmus föddes i början av april 2004 på en bondgård här i Tyresö. Jag kommer ihåg dagen vi hämtade dom. Det regnade ut så dom låg under en trappa i ett par frigolitkartonger tillsammans med sina andra syskon. Dom var så små! Simon & jag var överlyckliga när vi kom hem.

Åren bara gick. Vi var till veterinären 2 ggr med Rasmus för han fick kattbölder efter sina slagsmål. För lite mer än 2 månader sedan försvann han och han har inte kommit tillbaka. Jag märkte första veckorna att Lussi var nere. Hon sörjde sin bror. Men sedan verkade hon pigga på sig lite och blev mycket keligare och jag hade mycket mer tid för bara henne. Förra veckan märkte jag att hon började tappa mycket i vikt. Hon åt allt mindre men drack fortfarande. Hon var väldigt seg och gjorde ingenting förutom att sova hela dagarna. Hennes tillstånd förändrades inte så idag åkte jag & mamma till veterinären när mamma hade slutat jobbet. Dom tog ett blodprov på henne och kunde direkt se att det inte såg bra ut. Njurvärdena var skyhöga och även kalciumvärdet var högt. Det tydde på en tumör på njurarna. Hon sa att hon inte gick att rädda och att hon bara led. Jag bröt ihop och vi blev visade till ett rum med tända ljus och en bänk med en mjuk filt på. Lussi låg där och man såg att hon var rädd. Tårarna bara rann och det kändes som att jag skulle kvävas. Mamma klappade henne och hon lugnade ner sig och började spinna. Det kändes skönt att hon var lugn i slutet. Jag tog henne i famnen och kramade henne. Sen kom veterinären in igen med en jättestor spruta och jag var helt hysterisk. Jag och mamma klappade henne tills hon inte längre andades.

Jag har förlorat båda mina katter inom loppet av 2 månader. Jag har ingen katt kvar. När jag kom hem och la mig i sängen så tyckte jag mig höra Lussi mjaua och det var nästan så att jag förväntade mig att hon skulle hoppa upp i sängen bredvid mig som hon alltid gör. Men det kommer hon aldrig mer att göra.

Det är helt obeskrivligt hur ont det gör.