Det känns inte så bra just nu. Jag kan inte se mig själv glad. När jag tänker på framtiden ser jag mig själv liggandes i min säng i Ljungskile, gråtandes. Jag ser mig själv sakna så otroligt många människor. När jag har varit hemma de här två veckorna har jag insett hur ofantligt mycket jag saknar min familj och mina vänner här. Det tar andan ur mig och lämnar mig gråtandes i sängen här, istället för att faktiskt umgås med mina nära när jag har chansen. Jag förstår mig inte på mig själv. Samtidigt som jag har väldigt svårt för att se framåt och tänka att det blir lättare med tiden så har jag väldigt lätt för att oroa mig för saker i framtiden. Som nu. Jag oroar mig för hur det kommer kännas när jag säger hej då till min bästa vän på fredag utan att ha någon aning om när jag kommer träffa henne igen. Hur det kommer kännas när jag sätter mig på tåget och lämnar min familj bakom mig. Hur det kommer kännas när jag ligger i sängen ensam på lördag kväll och saknar. Hur ska jag ta mig igenom det? Jag vet att jag kommer att ta mig igenom det, men oroar mig gör jag ändå. Just nu känner jag paniken stiga i bröstet när jag tänker på att åka.

Det handlar definitivt inte om att jag inte vill tillbaka. Jag älskar Ljungskile. Jag älskar alla underbara människor. Men just nu vill jag bara vara hemma. Jag kanske har varit borta för länge? Kanske är jag tillbaka där jag började? Jag vet inte. Jag hoppas bara att det känns bättre när jag väl är där. Just nu tänker jag bara på allt jag förlorar när jag åker härifrån och sen är det som en vägg. Som att jag inte kan se Sandie & Fredric där, utan att jag är helt ensam. Och så vet jag ju att det inte är. Men det precis som att jag inte har träffat dem på så länge så att jag har svårt att föreställa mig dem. 

Vart kom allt det här ifrån då? Jag vet inte. Det har smugit sig på dem senaste dagarna. Jag har ju varit sjuk så jag har haft mycket tid att tänka. Det är aldrig bra. Man kan tänka och älta saker ett tag, men sen måste man släppa det för att kunna gå vidare. Jag vet också att jag måste ställa in mig på Ljungskile-mode, ni vet, flightmode på telefonen? Jag har ett Ljungskile-mode och ett Sthlm-mode. Jag har varit inställt på Sthlm för länge känner jag. Så länge så att jag har hunnit vänja mig vid det. Så länge så att det är svårt att gå tillbaka till Ljungskile-mode. Men det är i alla fall vad jag ska försöka göra de dagarna som är kvar innan jag åker. Förbereda mig. Mycket praktiska grejer som måste göras. Saker som behöver inhandlas, kläder som behöver tvättas, väskor som behöver packas. Jag måste vara tillbaka i Ljungskile i hjärnan så att det inte blir så jobbigt när jag väl ska åka.

Nu hoppas jag nästan att ni inte har läst så här långt av mitt ganska så deppiga inlägg. Men ni känner ju mig vid det här laget. Jag måste sätta ord på allt. Det blir så mycket lättare att bearbeta saker då. Nu ska jag stänga ner datorn och förhoppningsvis hjärnan, som annars har en tendens att gå på högvarv när jag ska sova, så hörs vi kanske imorgon. 

Pussar & kramar