När man tror att saker börjar falla på plats. Det börjar lugna ner sig och man lyckas hitta ett lugn i sig själv och sin livssituation. Det är då livet slår en i magen igen. Det här kändes som att luften försvann, hjärtat blev utslitet och tårarna sprutade. Mannen som min mormor har levt med hela mitt liv och som jag har vuxit upp med som en morfar har gått bort. Det kom som en chock och jag har grinat hela tiden sedan dess. Helst av allt hade jag velat vara hemma med min familj nu, det känns extremt jobbigt att vara ifrån dem nu. Martin försöker finnas där så mycket han kan, men i vissa situationer så behöver man helt enkelt sin mamma. Jag tror fortfarande att jag är i chock. Det kom så väldigt plötsligt, och att få höra det via telefon gör också att det blir surrealistiskt. Så fort mamma hade sagt att han hade gått bort bröt jag ihop och hörde inget mer. Martin tog telefonen istället. 

Nu kan jag såklart inte sova. Jag lyckades övertala Martin att gå och lägga sig för nån timme sedan, det är ju onödigt att han också ska sitta uppe om han är trött. Och i och med att han inte har kommit upp än så antar jag att han sover. Jag behövde tid för mig själv kände jag.

Nu börjar jag känna mig lite trött. Jag ska nog lägga mig ner här i soffan och försöka somna till något dåligt TV-program.

Ta hand om varandra ♥