Hej ännu en gång,
Jag vet inte om ni har fattat det här men jag försöker faktiskt vara positiv nu.
Det är väldigt svårt, för jag är i grunden en väldigt djup och känslig person inuti.
På ytan kan jag verka som världens mest positiva människa,
men det är ett skal.
Ett skal, en mask, för att förhindra människor att se smärtan inom mig.
Jag förstår att det måste verka som att jag tjatar väldigt mycket om hur dåligt jag mår,
men det är för att det är bara här jag ger uttryck åt smärtan.
Det finns ingen annanstans.
Jag har aldrig varit den som har gått till någon kurator för att prata,
jag försökte men det fungerade verkligen inte.
Eller det kanske skulle ha gjort det om jag gav det en chans,
men jag kan berätta den historien.

För ett år sedan märkte lärarna att jag mådde dåligt och pratade med mina föräldrar.
Dom tyckte att jag borde gå och prata med kuratorn,
vilket mina föräldrar förstås insisterade på att jag skulle göra
efter att dom hade fått höra att jag mådde dåligt.
Jag bokade en tid, men kuratorn avbokade samma dag jag skulle dit,
hon var hemma med sitt sjuka barn eller något.
Vi bokade en ny tid och då gick jag dit.
Jag var där i ca en halvtimme innan jag behövde gå,
men jag tyckte bara att det var jättekonstigt att vara där.
Jag menar, hon kände ju inte mig, hade ingen aning om vem jag var.
Hon brydde sig ju inte om mig?
Vi bokade en ny tid, men den avbokade hon också.
Veckan efter det var det sportlov,
och vi bokade flera möten som aldrig blev av.
Några veckor senare fick jag veta att hon skulle sluta.
Jag såg det hela som ett tecken på att jag inte borde gå och prata med en kurator.
Eftersom att det aldrig passade och att hon sedan helt plötsligt slutade
så såg jag det som att det aldrig hade varit meningen att jag skulle prata med en kurator.

Nu fattar ju jag också att allt handlade om slumpen,
att det kanske inte var något tecken från Gud eller jag vet inte vem.
Men jag har aldrig velat prata med någon om mina problem,
för jag har aldrig känt att jag har haft några stora problem.
Det jag menar är att jag har ingen traumatisk upplevelse att prata om,
jag har inget att prata om.
Jag mår dåligt. Punkt slut.
End of story.
Jag har ingen anledning. Det är därför jag blir så arg på mig själv!
Vad fasen har jag att klaga på?
INGENTING!

Men i alla fall,
Nu har jag fått utlopp för lite av min aggression.
Inte för att det förändrar något.
Nu måste jag verkligen plugga,
jag skjuter upp det hela tiden.

Peace,
Carro

Hej,
Jag kan med stolthet meddela att jag fortfarande lever.
Även om jag har mina perioder så fortsätter jag faktiskt att gå,
även om jag för tillfället inte ser någon som helst mening med det.
Jag önskar att jag kunde lite på någon högre makt att allt kommer ordna sig,
men som det är nu är det inte något jag överväger.
Eller ordnar sig och ordnar sig. Det är fel uttryck.
Jag önskar att jag kunde lita på att mitt liv kommer få en mening.
Jag menar, jag kan ju gå runt på den här jorden i 80 år utan att ha ett mål.
Det skrämmer livet ur mig.
Det har ingenting att göra med att det ordnar sig.
Jag hatar det uttrycket.
Det är ingenting som är fel så det finns inget som kan ordna sig!

Läsa, läsa, läsa
Det är vad jag ska göra nu. Tills jag inte längre orkar hålla ögonen öppna.
Jag struntar fullständigt i att jag ska till skolan imorgon och att jag inte har pluggat.
Jag orkar bara inte tänka på det.

Peace,
Carro

Hej,
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det.
Det känns som att jag klamrar mig fast vid mina böcker,
obenägen att leva i min egen värld.
Varför kan det inte vara så att det är den världen som är den sanna?
Måste min gråa värld vara den rätta?
Jag skriker efter någon annan värld än min egen. Jag vill bara komma bort från allt.

Hur ska jag förklara?
Jag citerar från ett tidigare blogginlägg.
"Varför känns allt så meningslöst?
Det spelar ingen roll vad jag gör, allt blir fel ändå.
 Varför kämpa och kämpa när man inte får ut något av det?
 Det känns som att jag går levande död på den här jorden.
Jag tittar men ser inte. Jag går men står stilla.
Alla färger flyter ihop till något onämnbart.
Det enda som håller mig vaken är musiken som jag fortfarande hör, lugnt och stilla, det är rytmen jag lever i.
 Är något av det här ens förståbart? Jag pratar och pratar, ändå är det ingen som förstår mig!
 Jag skriker och skriker, ändå är det ingen som hör.."

Hur kan det komma sig att jag är tillbaka på samma ställe som jag var för ett år sedan?
Det enda som skiljer sig är egentligen delen med musiken.
Istället är det böckerna jag flyr till.
Jag vet inte vad som händer med mig.
Jag ser ingen mening med något längre.
Jag vill bara att allt ska vara över.
Det värsta är att jag har ingen aning om varför,
varför jag känner som jag gör.
Jag förstår att människor i min närhet blir frustrerade på mig,
men jag har verkligen inget svar.

Jag har märkt att jag på senare tid har en fallenhet att bli intresserad av overkliga saker.
Låt mig försöka förklara.
Jag är inte längre intresserad av att läsa böcker om kvinnors liv när deras män är otrogna,
osv osv. Jag flyr hellre till en värld som inte är det minsta lik min egen.
Stardust är i stort sett den enda filmen jag tittar på.
Ni som inte har sett den får se den, jag orkar inte förklara.
Dom enda böckerna jag läser är Twilight-böckerna.
Om och om igen.
Jag försöker verkligen läsa om annat,
om saker som jag skulle ha tyckt varit intressant förut.
Det går inte.
Jag vill bara komma bort från min egen värld,
om det så bara är för några minuter.
Det är därför som jag har suttit framför datorn hela dagen och sagt att jag har pluggat.
Egentligen har jag suttit med "När jag hör din röst",
den svenska översättningen av "New Moon".

Nu blev det ganska mycket om böcker.
Det är bara för att det är ett sätt för mig och fly från verkligheten.
Det egentliga problemet är inte att jag inte kan läsa andra böcker,
utan att jag inte ser någon mening med något alls.
Jag avundas människor som har något i sin vardag att hålla fast vid.
Jag avundas till och med dom som går runt och är förälskade i någon som dom inte vågar prata med.
Jag avundas dom som har ett mål.

Det är svårt att ta sig någonstans om man inte vet vart man ska.
Om man inte har någon aning om vart man vill.
Hur ska man då kunna fortsätta gå?
Jag har ingen aning.

Peace,
Carro