Fan fan fan fan. Jag är tillbaka där jag började. Hopplös, noll självförtroende, gråtandes. Jag vet inte varför jag inte klarar av att leva som en vanlig människa. Det funkar bara inte. Jag vet inte varför jag gråter. Livet är inte som jag tycker att det borde vara. Men vems fel är det? Jo mitt. Jag står vid sidan om livet och tittar på alla andra som springer fram. Eller går stilla. Men dom tar sig fram. Det gör inte jag. För jag har inte ens klivit in på banan. Jag står utanför. Ensam.

Vilket trams jag skriver. Trams som tyvärr är mina känslor och tankar. Jag önskar att jag bara kunde stänga av allting. Precis allting. Bara få existera i ett ljus där inget kan få tag på mig. Undra om det är himlen?