Berg- och dalbana

publicerad den 2013-02-15 kl 23:16:02 i kategorin Läsvärt l Kommentera (0)

Nämen hej. Hade nästan glömt att jag hade en blogg! Nu är jag i alla fall hemma igen. De här 11 dagarna jag har varit i Ljungskile har varit en känslomässig berg- ochdalbana. Jag var väldigt förvirrad de första dagarna men sen vändes allt upp och ner. Min morfar, som jag i och för sig inte har träffat på många år, gick bort. I tisdags fick jag reda på att han var väldigt sjuk och inte hade lång tid kvar. Jag grinade i omgångar hela dagen. I onsdags kl 1 på morgonen gick han bort. Hela onsdagen gick som i ett töcken av tårar, kramar och extrem tacksamhet för de underbara människor jag har i mitt liv. Om det här har lärt mig något så är det att man inte har så mycket tid som man tror. Ta tillvara på tiden. Var inte rädd för att känna. Helt plötsligt är det för sent.

Det känns lite fel att vända på det här så tidigt. Men att min morfar dog gjorde att mina murar som jag så omsorgsfullt byggt upp efter att ha blivit sårad flera gånger raserades. Varför skulle jag sitta där och vara rädd för att känna när en man som så tydligt tyckte om mig höll om mig? Skulle jag slösa bort chansen? Varför då? För att jag var så fruktansvärt rädd för att bli sårad? Det är ingen legitim anledning. När morfar dog släppte rädslan och jag blev överväldigad. Allt föll på plats. Nu är jag tillsammans med världens finaste Martin ♥

Jag åkte alltså hem idag. Jag kan inte ens beskriva hur det kändes att åka ifrån honom. Tårarna rann i en halvtimme. Som tur var åkte jag hem tillsammans med Jocke så vi satt i bistrovagnen hela resan och snackade. Annars hade jag garanterat varit ännu mer deprimerad. Jag ska dock åka ner nästnästa helg igen och förhoppningsvis kommer han upp till Sthlm om en månad. Jag längtar så att jag nästan går sönder! Det går inte att beskriva i ord hur mycket jag saknar honom nu. Det är helt galet.

Nu ska jag lägga mig och titta på film. Jag har absolut inget som helst hopp om att somna i en alldeles för stor och kall säng, men film kan man ju alltid titta på. Eller inte. Vissa har svårt för att titta på film, haha.

Puss ♥

Roads

publicerad den 2012-11-05 kl 12:37:55 i kategorin Läsvärt l Kommentera (0)

Vad vill jag? Varför är det den svåraste frågan av alla? Jag vet vad jag borde göra, vad alla andra tycker att jag ska göra, vad andra skulle må bättre av att jag gjorde, men vad jag själv vill har jag ingen aning om. Är inte det konstigt? Och det svåraste av allt är ju att göra det jag själv vill när jag väl vet vad det är jag vill. Att göra det som jag vet att jag själv mår bäst av, när jag vet att det inte är det som andra mår bäst av. Att ta den svåra vägen, den som gör det svårt för andra men som jag mår bäst av. Vart går gränsen? När ska man sluta ta hänsyn till vad andra mår bra av och tänka på vad man själv mår bra av? För i mitt fall så är det väldigt motsägelsefullt. Det som jag mår bra av är inte vad andra skulle må bra av, men när de inte mår bra så mår jag inte heller bra. Jag känner mig som en svamp som suger upp alla andras känslor, så mitt invanda beteende är att göra saker som andra mår bra av (även fast det kanske är saker som jag själv verkligen inte vill göra och som jag mår dåligt av när jag väl gör det) för att slippa ta på mig andras negativa känslor. Då står jag kvar med bara mina egna istället som jag får efter att ha gjort sakerna som får andra att må bra men inte mig själv. Är det någon som hänger med? Under de senaste åren har jag försökt att lära mig att min egen hälsa går först, men det funkar inte att tänka så när man är som jag. Jag önskar verkligen att jag kunde kasta av mig känslor ibland, inte låta dem komma under skinnet på mig. Men jag kan inte det. Jag lever i mina känslor. 

Vad skulle jag må bäst av idag? Lyssna inåt och inte utåt. Jag vill skapa, organisera, städa på insidan och på utsidan. Och jag måste tillåta mig själv att vara glad! Jag känner egentligen en stor glädje över att jag har så mycket roligt att se fram emot. Jag kan inte lyssna på andra som försöker få mig att inse att jag saknar något, att jag borde vilja mer. Det funkar inte att pusha mig på det sättet. Jag behöver lång tid för att förbereda mig mentalt inför saker, och om någon försöker skynda på mig så går istället flera steg tillbaka. Lördagen spenderade jag gråtandes i sängen just för den anledningen. Men å andra sidan, ligger det inte på mig att bestämma mig för om jag ska låta andra människors förväntningar på mig påverka mig så hårt? Jo, det gör det förmodligen.

Med det jag just skrivit i åtanke så bokade jag nyss tid för massage imorgon. Det ni!


This is where the chapter ends, and new one now begins

publicerad den 2012-06-05 kl 14:28:04 i kategorin Läsvärt l Kommentera (1)

Hej. Ni kan omöjligt förstå hur svårt det är för mig att skriva det här inlägget. Eller jo, Sandie vet. Jag har nu flyttat tillbaka till Tyresö. Det året jag spenderade i Ljungskile är nu över. Slut. Förbi. Men vännerna och minnena kommer förhoppningsvis alltid finnas kvar. Jag kan inte fatta hur fort det här året har passerat. När jag tittar tillbaka på året så gör jag det med glädje, sorg och stolthet. Jag klarade det. Jag har förändrats så mycket, och lärt mig så otroligt mycket. Både om mig själv och om andra människor. Jag önskar bara att det kunde fortsätta. Det känns så otroligt orättvist att när jag äntligen hittar en plats där jag trivs så otroligt bra, med människor som jag verkligen älskar, så kan det inte vara bestående. Jag vet att ingenting varar föralltid, men jag önskar bara att vi hade fått mer tid tillsammans. Jag saknar redan vännerna så att det gör ont. Det känns övermäktigt att jag ska kunna gå vidare från det här. Jag vill inte gå vidare. Jag vill åka tillbaka dit och fortsätta bygga mitt liv där. Men förhoppningsvis så lägger det sig om några veckor. Sen har jag ju planer på att flytta ner igen nästa år, så det här är ju inte slutet.

Förra veckan var nog kanske den jobbigaste i mitt liv. Fredagen var värst. Jag sa hej då till några av mina närmaste vänner, och det gjorde så ont. Både Sandie & Robban åkte, och jag var helt hysterisk. Stackars Fredric fick sitta och trösta mig bra länge. På kvällen festade vi lite, och jag gjorde det mest för att glömma hur ledsen jag faktiskt var. Pappa kom vid tolv-tiden men gick och la sig på en gång på mitt rum. Själv somnade jag uppe i en av sofforna uppe i Hake. På morgonen var det ännu fler avsked, och jag var hysterisk igen. Jag såg inte hur jag skulle kunna åka därifrån. Men det gick ju tillslut. 

I söndags hade vi lite firande här hemma, både för att jag hade flyttat hem men också för att jag var färdig med gymnasiet. Det kom väldigt mycket människor, och det var extremt trevligt! Bilder kommer nedan!











PUSS! ♥

Svenskatext

publicerad den 2012-03-03 kl 13:42:12 i kategorin Läsvärt l Kommentera (0)

Hej! Min senaste svenskauppgift handlade om August Strindberg. Vi läste en kortnovell som heter Ett halv ark papper. I texten är det en ung man som läser en lapp med telefonnummer och minns två år av sitt liv. En av uppgifterna till texten var att skriva en egen text på ett liknande tema, d v s sparade telefonnummer, sms, brev osv. Jag tänkte dela med mig av det jag skrev. 

Jag har sparat allihopa. Alla sms jag fick från honom ligger fortfarande kvar i inkorgen. 1574 stycken. Jag har läst igenom alla ett antal gånger. På något sätt känns det som om han fortfarande är här då. Jag kan följa vårat förhållande, hur det utvecklades från vänskap till något betydligt mer. Första smset lyder "Fika kl 16 imorgon?". Det var första gången vi träffades själva, utan vänner omkring oss. Några sms senare kommer mitt favoritsms, det som jag har läst flest gånger. I det står det "Jag tror att jag gillar dig.". Jag kan fortfarande komma ihåg känslan det gav mig när jag läste det första gången, och andra och tredje och fjärde. Nu kniper det bara i bröstet, som om hjärtat drabbas av samma tragiska öde som han. Jag tycker nästan att jag känner vikten av tåget som kör över det. Ett år var allt jag fick med honom innan han valde att lämna mig på den här platsen som bara kan beskrivas som helvetet. Samma plats var med honom paradiset. Ett lite senare sms var "Grattis på födelsedagen min ängel!". Min senaste födelsedag var den bästa i mitt liv. Han hade ordnat med allt och tusen gånger mer. Jag fortsätter att bläddra igenom alla ord som jag värderar högre än mitt eget liv. Hans sista sms lyder "Förlåt mig min ängel.". Tårarna rinner nedför mina kinder när jag tänker på allt jag har förlorat. Mitt liv. Jag talar rätt ut, till honom:
- När du tog ditt liv tog du också mitt.

Ja, det var den texten. Kommentarer?

C
Jag har sparat allihopa. Alla sms jag fick från honom ligger fortfarande kvar i inkorgen. 1574 stycken. Jag har läst igenom alla ett antal gånger. På något sätt så känns det som om han fortfarande är här då. Jag kan följa vårat förhållande, hur det utvecklades från vänskap till något betydligt mer. Första smset lyder ”Fika kl 16 imorgon?”. Det var första gången vi träffades själva, utan vänner omkring oss. Några sms senare kommer mitt favoritsms, det som jag har läst flest gånger. I det står det ”Jag tror att jag gillar dig.”. Jag kan fortfarande komma ihåg känslan det gav mig när jag läste det första gången, och andra och tredje och fjärde. Nu kniper det bara i bröstet, som om hjärtat drabbas av samma tragiska öde som han. Jag tycker nästan att jag känner vikten av tåget som kör över det. Ett år var allt jag fick med honom innan han valde att lämna mig på den här platsen som bara kan beskrivas som helvetet. Samma plats var med honom paradiset. Ett lite senare sms var ”Grattis på födelsedagen min ängel!”. Min senaste födelsedag var den bästa i mitt liv. Han hade ordnat med allt och tusen gånger mer. Jag fortsätter att bläddra igenom alla ord som jag värderar högre än mitt eget liv. Hans sista sms lyder ”Förlåt mig min ängel.”. Tårarna rinner nedför mina kinder när jag tänker på allt jag har förlorat. Mitt liv. Jag talar rätt ut, till honom:
När du tog ditt liv tog du också mitt

Fotspår i sanden

publicerad den 2011-12-15 kl 22:33:20 i kategorin Läsvärt l Kommentera (0)

"En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter; det ena spåret var hans, det andra var Guds. 

När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv. 

Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. 'Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det bara funnits ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig som mest.'

Herren svarade 'Mitt kära barn, jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du bara såg ett par fotspår - då bar jag dig.'"


Författaren okänd

CITAT

publicerad den 2011-11-05 kl 16:15:08 i kategorin Läsvärt l Kommentera (0)

Det är bara att vandra tillräckligt långt så att du inte går i samma skor som du gjort då du återvänder. -Victor

Så fantastiskt sant så att det är läskigt.

Inlägg från den 5/2 -09

publicerad den 2010-12-13 kl 19:33:39 i kategorin Läsvärt l Kommentera (1)

Hej, 
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. 
Det känns som att jag klamrar mig fast vid mina böcker, 
obenägen att leva i min egen värld. 
Varför kan det inte vara så att det är den världen som är den sanna? 
Måste min gråa värld vara den rätta? 
Jag skriker efter någon annan värld än min egen. Jag vill bara komma bort från allt. 

Hur ska jag förklara? 
Jag citerar från ett tidigare blogginlägg. 
"Varför känns allt så meningslöst? 
Det spelar ingen roll vad jag gör, allt blir fel ändå.
Varför kämpa och kämpa när man inte får ut något av det?
Det känns som att jag går levande död på den här jorden. 
Jag tittar men ser inte. Jag går men står stilla. 
Alla färger flyter ihop till något onämnbart. 
Det enda som håller mig vaken är musiken som jag fortfarande hör, lugnt och stilla, det är rytmen jag lever i.
Är något av det här ens förståbart? Jag pratar och pratar, ändå är det ingen som förstår mig!
Jag skriker och skriker, ändå är det ingen som hör.."

Hur kan det komma sig att jag är tillbaka på samma ställe som jag var för ett år sedan?
Det enda som skiljer sig är egentligen delen med musiken. 
Istället är det böckerna jag flyr till. 
Jag vet inte vad som händer med mig. 
Jag ser ingen mening med något längre. 
Jag vill bara att allt ska vara över. 
Det värsta är att jag har ingen aning om varför, 
varför jag känner som jag gör. 
Jag förstår att människor i min närhet blir frustrerade på mig, 
men jag har verkligen inget svar. 

Jag har märkt att jag på senare tid har en fallenhet att bli intresserad av overkliga saker. 
Låt mig försöka förklara. 
Jag är inte längre intresserad av att läsa böcker om kvinnors liv när deras män är otrogna, 
osv osv. Jag flyr hellre till en värld som inte är det minsta lik min egen. 
Stardust är i stort sett den enda filmen jag tittar på. 
Ni som inte har sett den får se den, jag orkar inte förklara. 
Dom enda böckerna jag läser är Twilight-böckerna. 
Om och om igen. 
Jag försöker verkligen läsa om annat, 
om saker som jag skulle ha tyckt varit intressant förut. 
Det går inte. 
Jag vill bara komma bort från min egen värld, 
om det så bara är för några minuter. 
Det är därför som jag har suttit framför datorn hela dagen och sagt att jag har pluggat. 
Egentligen har jag suttit med "När jag hör din röst", 
den svenska översättningen av "New Moon". 

Nu blev det ganska mycket om böcker. 
Det är bara för att det är ett sätt för mig och fly från verkligheten. 
Det egentliga problemet är inte att jag inte kan läsa andra böcker, 
utan att jag inte ser någon mening med något alls. 
Jag avundas människor som har något i sin vardag att hålla fast vid. 
Jag avundas till och med dom som går runt och är förälskade i någon som dom inte vågar prata med. 
Jag avundas dom som har ett mål. 

Det är svårt att ta sig någonstans om man inte vet vart man ska.
Om man inte har någon aning om vart man vill. 
Hur ska man då kunna fortsätta gå? 
Jag har ingen aning.

5/2 2009

Ja, vad ska man säga? Det jag tänker på först är; jag har kommit långt! Jag har lämnat den där personen bakom mig! Jag kan numera stolt säga att jag kan läsa chiclit! Haha! Det blev ju sämre innan det blev bättre, men jag tror att det var nödvändigt för att jag skulle förstå att jag behövde hjälp. Men ni måste ju erkänna att jag uttryckte mig på ett ofantligt dramatiskt sätt? Haha, typiskt mig.

Även om det är jobbigt att läsa så känns det mest skönt att jag har lyckats ta mig ur det. Hurra för mig!

Min framtida man

publicerad den 2010-12-11 kl 23:29:00 i kategorin Läsvärt l Kommentera (0)



Hittade precis videon ovan. Titta på den. Det kommer jag göra i alla fall. Om och om och om igen. Tills jag kan ta till mig det han säger. Han är helt otrolig. Tårarna rinner.

Jonina Oddsson

publicerad den 2010-10-07 kl 22:28:31 i kategorin Läsvärt l Kommentera (0)

Godkväll,
Tänkte bara skriva lite innan jag går och lägger mig. Jag ska ju upp tidigt imorgon, yogan ni vet. Efter det ska jag, Mirre & Doddo sjunga på en begravning i Tyresö Kyrka.
Jag var hos min terapeut idag, trots att det tog emot rejält att åka. Illamåendet har kommit tillbaka. Så fort jag ska åka någonstans så mår jag illa. Men jag kom fram. Och bröt ihop. Jag mådde dock lite bättre när jag gick därifrån. När jag senare kom hem så satte jag mig i vardagsrummet, tände ljus, tog fram min virkning och tittade på film. Det var så skönt. Men sen kom Simon, Anton, mamma & pappa hem. Då är det som att jag bara vill försvinna. Och jag inte bara vill det, jag gör det. Så jag gick och lade mig och vilade i nån timme och när det var dags för middag var jag inte hungrig. Efter ett tag tog jag mig i kragen och satte på en film inne på mitt rum istället. Sen ringde Jonis. Hon måste vara världens underbaraste människa. Det finns ingen som har haft sådant tålamod med mig som hon har haft, och fortfarande har. Jag har varit så rädd för att hon ska tröttna och ge upp hoppet om mig. Vi pratade om det idag och hon var verkligen världens gulligaste. Hon sa att hon inte tänkte släppa taget om mig. Att hon alltid kommer att höra av sig. Att våra framtida familjer kommer umgås och att vi fortfarande kommer vara bästa vänner när vi är 70. Fy vad jag har tur som har henne.
Jonina Oddsson, jag hoppas att jag någon gång kommer kunna ge tillbaka allt som du har gett mig <3

R.I.P

publicerad den 2010-09-20 kl 19:08:39 i kategorin Läsvärt l Kommentera (2)

Min käraste Lussekatt.
Så hette hon förstås inte. Lussifer hette hon, och det var min bror som absolut ville att hon skulle heta det. Hon och hennes bror Rasmus föddes i början av april 2004 på en bondgård här i Tyresö. Jag kommer ihåg dagen vi hämtade dom. Det regnade ut så dom låg under en trappa i ett par frigolitkartonger tillsammans med sina andra syskon. Dom var så små! Simon & jag var överlyckliga när vi kom hem.
Åren bara gick. Vi var till veterinären 2 ggr med Rasmus för han fick kattbölder efter sina slagsmål. För lite mer än 2 månader sedan försvann han och han har inte kommit tillbaka. Jag märkte första veckorna att Lussi var nere. Hon sörjde sin bror. Men sedan verkade hon pigga på sig lite och blev mycket keligare och jag hade mycket mer tid för bara henne. Förra veckan märkte jag att hon började tappa mycket i vikt. Hon åt allt mindre men drack fortfarande. Hon var väldigt seg och gjorde ingenting förutom att sova hela dagarna. Hennes tillstånd förändrades inte så idag åkte jag & mamma till veterinären när mamma hade slutat jobbet. Dom tog ett blodprov på henne och kunde direkt se att det inte såg bra ut. Njurvärdena var skyhöga och även kalciumvärdet var högt. Det tydde på en tumör på njurarna. Hon sa att hon inte gick att rädda och att hon bara led. Jag bröt ihop och vi blev visade till ett rum med tända ljus och en bänk med en mjuk filt på. Lussi låg där och man såg att hon var rädd. Tårarna bara rann och det kändes som att jag skulle kvävas. Mamma klappade henne och hon lugnade ner sig och började spinna. Det kändes skönt att hon var lugn i slutet. Jag tog henne i famnen och kramade henne. Sen kom veterinären in igen med en jättestor spruta och jag var helt hysterisk. Jag och mamma klappade henne tills hon inte längre andades.
Jag har förlorat båda mina katter inom loppet av 2 månader. Jag har ingen katt kvar. När jag kom hem och la mig i sängen så tyckte jag mig höra Lussi mjaua och det var nästan så att jag förväntade mig att hon skulle hoppa upp i sängen bredvid mig som hon alltid gör. Men det kommer hon aldrig mer att göra.
Det är helt obeskrivligt hur ont det gör.
Nea med min Lussekatt <3

Twitter

publicerad den 2010-09-14 kl 14:38:31 i kategorin Läsvärt l Kommentera (1)

Som ni ser så har jag "twittrat" upp bloggen lite, haha.
Jag har haft Twitter ett tag utan att ha twittrat själv, utan bara för att följa andra. Nu ska det bli ändring på det! För att följa mig på Twitter, klicka på ikonen nedan!
Follow carroand3rsson on Twitter

Boktips

publicerad den 2010-06-11 kl 23:22:01 i kategorin Läsvärt l Kommentera (0)

Hej igen!
Jag har en liten bok som kallas läsdagbok där jag skriver ner alla böcker jag läser. Jag tror i och för sig inte att jag någonsin glömmer att jag har läst en viss bok, men det är kul att kunna titta tillbaka på alla böcker som man har läst! Därför är det något som jag verkligen rekommenderar. Du kan göra en egen i ett vanligt skrivblock, eller köpa en färdig i bokhandeln. Nu tänkte jag dela med mig av mina bästa boktips!
P.S I love you
Cecelia Ahern
Holly och Gerry har knappt börjat sitt liv tillsammans när Gerry plötsligt insjuknar i cancer och dör. Holly vet inte hur hon ska kunna fortsätta leva utan honom. Det visar sig att hon inte behöver det. Varje månad kommer det brev från hennes döde make som han skrev innan han dog. Hans brev hjälper henne att komma upp på fötter igen och fortsätta leva, trots sin sorg.
Boken är helt enkelt underbar. Såklart fruktansvärt sorglig, men underbar. Några kanske har sett filmen, men som jag alltid säger; LÄS BOKEN! Den är alltid bättre. Nästan alltid i alla fall.
Gömda, Asyl och Mias Hemlighet
Liza Marklund
Maria Eriksson träffar en man som hon omedelbart blir förälskad i. Hon föder senare deras dotter Emma. Relationen spårar ur, hon blir fysiskt och psykiskt misshandlad. Hon lämnar mannen och lever sedan i flykt länge. Det är omöjligt att beskriva den här bokserien utan att berätta för mycket, men den är otroligt gripande och jag blev väldigt berörd. Du kommer garanterat sträckläsa dom. Det finns även en till bok som handlar om dottern Emma, men den har jag inte själv läst. Den heter Mias systrar. Från början sades det att alla böckerna var skrivna efter en sann historia. Nu har det avslöjats att allt inte var sant, men en del av det. Oavsett om just det här har hänt på riktigt eller inte kvittar tycker jag. Liknande saker har hänt, och det är hemskt.


Nästa sak på min lista
Jill Smolinski
24-åriga Marissa har skrivit en lista på 20 saker som hon vill göra innan hon fyller 25, t ex flyga helikopter, gå ner massa i vikt och förändra någons liv. Marissa dör i en bilolycka och listan hittas av June som satt i samma bil som Marissa men överlevde. June bestämmer sig för att hedra Marissa genom att göra alla sakerna som är kvar på listan innan Marissa skulle ha fyllt 25.
Jag måste säga att jag tycker att omslaget är ganska felvisande. Det här är en bok som betyder något. Det är inte en vanlig chit-litt bok om uttråkade hemmafruar eller singlar i 20-årsåldern. Den här boken har en mening, och jag älskar den. Den är helt och hållet underbar. Jag både skrattade och grät när jag läste den. Jag beordrar er att läsa den om ni inte redan har gjort det!
Tusen strålande solar
Khaled Hosseini
Mariam och Laila bor i Kabul, bortgifta med samma man. Våldet härjar på gatorna och hemma. Trots den stora åldersskillnaden kommer de nära varande och blir som systrar. Dom kämpar för sina egna liv men också för nästa generations.
Jag hade tidigare läst Flyga Drake som är skriven av samma författare, och den föll mig inte riktigt i smaken. Jag tyckte inte att den var så bra som alla andra verkade tycka. Den här boken dock, den är fantastisk. Den är otroligt gripande och skildrar ett Afghanistan i krig, men också kvinnans kärlek till sin familj. Den är fruktansvärt bra.



Genom dina ögon (The Host)
Stephenie Meyer
Den här boken är omöjlig att beskriva utan att få folk att inte vilja läsa den. Det hela är ganska svårt att greppa i början. Det är själar som invaderar världen och tar över människokroppar. I vanliga fall så försvinner människosinnet när själen planteras in i kroppen, men inte i Melanie Stryders fall. Hon blir kvar i huvudet samtidigt som själen Vandraren tar över kroppen. Det låter ganska krångligt, men i slutändan så är det en lovestory. En underbar lovestory! Jag älskar den här boken av hela mitt hjärta! Så jag ber er att ge den en chans. Fortsätt läsa även fast ni inte fattar någonting i början och den är seg. Den blir så otroligt mycket bättre! Och för er som känner igen författaren, ja, det är samma som har skrivit Twilight men dom hör inte ihop alls.

Så, nu får det vara nog för den här gången! Nu ska jag lägga mig och läsa, hehe.

Godnatt!

Kärlek

publicerad den 2010-06-10 kl 14:37:38 i kategorin Läsvärt l Kommentera (0)

Hejsan svejsan kära läsare.
Det är en bra dag idag! I alla fall än så länge. Jag har suttit och spelat spel med min bror i 1 timme, men nu lämnade han sin syster för att gå till en kompis. Hur kan man göra så? Hur kan man hellre vilja vara med en kompis än med sin syster? Haha..

Helt plötsligt har jag insett hur otroligt mycket mitt hjärta är fullt av kärlek. När jag tittar på min yngsta lillabror så känns det som att hjärtat ska svämma över med kärlek. Igår var ju min andra bror på balen och jag blev som en mamma till honom. Jag pratade alkohol med honom innan, fast mer på ett systerligt sätt än ett mammigt sätt, och jag oroade mig när jag gick och lade mig för att han inte hade kommit hem. Jag försökte intala mig själv att jag inte kom hem förrän 2 när jag var på balen, fast vi spenderade ju större delen av kvällen på Strandbadet och inte på balen.. Jag hoppades att han skulle lita tillräckligt mycket på mig för att höra av sig om det hände något. Jag hade så otroligt gärna viljat ha körkort igår så att jag hade kunnat säga: hör av dig så hämtar jag dig. Det känns som att han verkligen har mognat dom sista månaderna, och även om jag aldrig skulle säga det till honom för jag vet att han bara skulle tycka att det var otroligt pinsamt så älskar jag honom jättemycket. Trots att han fortfarande kan vara fruktansvärt irriterande ibland, haha..

Jag önskar att jag kunde ge min familj allt. Jag önskar att jag kunde ge min yngsta lillebror alla leksaker i världen, att jag kunde ge min andra bror en riktigt bra elgitarr, att jag kunde ge min mamma en perfekt trädgård att pyssla med och ett eget spa och att jag kunde ge min pappa ett garage fyllt med alla verktyg som han kan tänkas behöva och en sprillans ny sportbil. Jag önskar att jag kunde ge dom så mycket pengar så att dom aldrig behöver oroa sig för ekonomin mer. Men som det är nu kan jag inte ge dom någonting annat än min kärlek. Den har jag dock mycket av.

Ingen i min familj kommer läsa det här, så jag antar att dom inte får veta hur mycket jag älskar dom. Jag är inte den som säger orden. Jag hoppas att dom vet det ändå.

Puss och kram

Beslut

publicerad den 2010-05-18 kl 12:19:10 i kategorin Läsvärt l Kommentera (0)

Hejsan.
Jag kan inte fatta att jag äntligen har bestämt mig. Jag tror i och för sig att jag har vetat ett tag att jag inte skulle tillbaka till min gamla skola, men det ville jag nog inte inse. Jag klamrade mig fast stenhårt vid det enda trygga som jag hade. Nu när jag har tagit beslutet och det har blivit officiellt så känner jag en enorm frihet! Det är klart att det blir med sorg också som jag säger upp min plats på gymnasiet och lämnar allt det som var bra, även om jag också lämnar allt det som för mig var ångestfyllt. Jag hoppas att människorna som jag har lärt känna där fortfarande ser mig som en i gänget och inte glömmer bort mig. Det blir egentligen ingen skillnad i och med att jag har varit borta ett helt år. Det är bara det att jag inte längre finns med på klasslistan. Nu kanske jag äntligen kan åka till skolan och träffa alla utan att få en panikångestattack på vägen dit. Hallujah säger jag för det!

Som några redan vet så har jag sökt in till några folkhögskolor till hösten. Jag hoppas verkligen att jag kommer in på någon av dom, så att jag känner att jag går vidare med mitt liv. Annars blir det väl att hitta något annat att göra innan jag kan söka igen. Jag är nu positiv inför framtiden och det var länge sedan jag var det!

Nu ska jag sluta med mitt formella svammel och hoppa in i duschen. Från den ena saken till den  andra, haha!

Puss & Kram

Happy New Year

publicerad den 2009-12-31 kl 16:49:08 i kategorin Läsvärt l Kommentera (1)

Årssummering, here I come.

2009. Jag kan inte säga att det har varit det bästa året i mitt liv. Snarare det sämsta. När jag började andra terminen i ettan i januari var jag redan väldigt skoltrött. Jag flydde till böckernas värld och var ganska frånvarande större delen av den terminen. Jag kommer inte ihåg så mycket. Dagen innan valborg fick jag feber och har haft det sedan dess. Hela sista månaden i skolan var jag hemma. Ändå tycker jag att jag klarade av det ganska bra, även om det resulterade i ett IG som jag fick plugga upp på sommarlovet. Sommaren var verkligen behövlig, även om jag inte kunde göra så mycket.
När skolan började igen i augusti blev jag fruktansvärt stressad. Febern var inte borta, och jag var jätterädd att jag skullle bli som jag var terminen innan, frånvarande och tom. Jag kämpade på i skolan, trots febern, och det gick ganska bra. Jag mådde sämre och sämre psykiskt men kände inte att jag hade något annat val än att fortsätta kämpa. En söndag i början av oktober gav jag upp. Sedan dess har jag varit sjukskriven, ätit antidepressiv medicin och gått till ungdomspsykiatrin. Det har varit enormt tungt. Jag har fått kämpa för att ta mig upp ur sängen. Varje dag. Jag vill inte att det här ska låta som en "tyck synd om mig-text", för det är det inte. Ni som känner mig vet att jag absolut inte vill att ni ska tycka synd om mig. Men jag vill att folk ska förstå att jag har haft det svårt och det kan förklara varför jag har varit som jag har varit mot människor i min närhet.
Jag var i skolan på lucia för att titta på luciatåget. Det här kommer låta töntigt, men det var det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Jag skakade när jag närmade mig skolan. Om jag inte hade haft min mamma, bror och gudmor med mig skulle jag helt klart ha vänt och åkt hem. En vecka efter det var jag där igen med min specialpedagog och träffade min mentor. Vi bestämde att jag ska gå på sångensemblen torsdag den 7 januari och komma på möte dagen efter. Redan nu börjar jag känna mig stressad över det.
Jag mår mycket bättre än vad jag gjorde för några månader sedan, men det är långt ifrån bra. Jag måste vara beredd på att det kanske inte kommer funka att börja skolan igen efter jul, och acceptera det om det blir så. Och även om det här har varit det värsta året i mitt liv hittils, så känner jag ändå att jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv genom att det blev så här. En positiv sak med feberutredningen är att jag har fått ta så mycket blodprover nu så jag är inte rädd för sprutor längre. Det är en enorm lättnad! Jag känner att jag kan börja se saker på ett positivare sätt nu, och det känns super.

Nyårsafton blir inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag antar att många inte hör av sig för dom inte vill pressa mig, men nu sitter jag här ensam med min familj och har inga planer alls. Det känns inte så kul. Vi skulle ha varit hos min gudmor, men min bror är sjuk så det blir inget. Jag ska försöka att göra det bästa av den här kvällen ändå. Nyårsafton är ändå överskattad. Men en bild från förra året blir det.



Gott nytt år!

091012

publicerad den 2009-10-12 kl 20:17:45 i kategorin Läsvärt l Kommentera (3)

Jag lever.

Jag har haft den kanske jobbigaste veckan hittils i mitt 17-åriga liv, men jag lever. Jag vet att många oroar sig, och det är därför som jag sitter här och skriver. Även om saker känns otroligt, omöjligt jobbigt just nu, så vet jag att jag kommer tillbaka. Kanske inte om en vecka, inte heller om två, men jag kommer komma tillbaka. Det hjälper att veta att jag har människor som bryr sig och inte kräver något av mig just nu. Som låter mig vara när jag behöver det men som finns där när jag vill prata. Jag är oändligt tacksam. Jag kommer alltid försöka gottgöra er.

Jag vet att det här kanske bara förvirrar några, er som inte har någon aning om vad som händer i mitt liv. Jag tänker inte skriva om just det heller. Kanske om några månader när det ligger bakom mig. Om det ligger bakom mig. Jag får hjälp. Även om det har tagit väldigt lång tid för mig att ta emot hjälp, så gör jag det nu i alla fall.

Jag antar att det är människorna i skolan som märker mest att något är fel. Jag har inte varit i skolan på ett tag nu. Fast dom som bryr sig vet.

Hela det här inlägget är nog oförståbart om man inte känner mig väl och har lyckats prata med mig den senaste veckan, så ni andra kan bara bortse från det här. Jag kommer inte blogga på ett tag, mer än när jag känner för det. Jag hoppas ni förstår.

Tack.

090721

publicerad den 2009-07-21 kl 02:13:05 i kategorin Läsvärt l Kommentera (0)

Det här är helt sjukt, men jag har bestämt mig för att byta bloggsajt. Ni kan nu följa mig på http://carroand3rsson.blogspot.com! Vem vet om jag kommer tillbaka till den här bloggen i framtiden, men jag kände att det var dags för en förändring.

Puss på alla! <3

090710

publicerad den 2009-07-10 kl 23:30:23 i kategorin Läsvärt l Kommentera (1)

Hej svejs. Jag tänkte skriva ett mycket sentimentalt inlägg. Jag hade hela inlägget i huvudet när jag var ute och gick idag faktiskt. Men jag tänker inte sätta ord på mina känslor på det viset idag. Om jag inte skriver eller säger dom så kanske dom försvinner. Om dom bara finns i mitt huvud så skadar det ingen utom mig själv. Det är bra det.

Jag gick väldigt långt idag. Ensam för omväxlighetens skull. Inte ens iPoden hade jag som sällskap. Det var skönt att bara gå och tänka. Det är verkligen något jag rekommenderar! Om man är upprörd över något så ska man gå ut och gå en riktigt lång promenad. Det är viktigt att det är en riktigt lång så att man hinner gå igenom alla känslor och tankar. Jag gick från att vara ledsen till arg, tillbaka till ledsen igen, vidare till hopplösheten, sedan beslutsamheten. Tillslut var jag framme hos lugnet. Det tar ett tag. Om jag då hade stannat vid hopplösheten, vad hade hänt då? Jo, då hade jag känt den känslan hela kvällen. Gå därför tills du känner dig lugn och tillfreds med dig själv igen.

Nu är jag hungrig igen. Jag tror att jag ska ta en rostad macka och en kopp te.

Kram på alla. Speciellt Nea. <3

090616

publicerad den 2009-06-16 kl 10:58:25 i kategorin Läsvärt l Kommentera (2)

Godmorgon. Jag är förbannad. Riktigt jävla förbannad.

Det kan inte ha undgått någon om mordet på 15-åriga Therese Johansson Rojo. Hon mördades av vänner. Nu är det klart att hon blev kvävd till döds. Man kan bara tänka sig paniken hon måste ha känt där hon låg och inte kunde andas. Hon hade tydligen även blivit utsatt för annat yttre våld. Förmodligen då kanske slag och sparkar. Jag undrar vad som är fel när man gör något sådant mot en annan människa. Vad är det man inte har förstått? Och det jag blir mest förbannad på är att i tidningar så målas killen & tjejen som gjorde dådet upp som offer ocksåDet är så synd om dom. Ursäkta, men vem är det som det är synd om? Det är jävligt synd om Therese som inte lever längre och hennes familj och riktiga vänner. Det är också synd om gärningsmännens föräldrar. Dom måste ju sitta och undra vad fasen dom har gjort för fel i deras uppfostran. Men killen och tjejen, dom är det för helvete inte synd om! Om dom är så pantade så att dom inte förstod att genom att kväva en människa så dör den människan och kommer aldrig mer tillbaka, då har dom ju något allvarligt fel i hjärnan. Det var deras val att mörda Therese. Som det står i tidningarna så var det tjejen som sa åt killen att mörda Therese. Då borde båda få samma straff. Även om tjejen inte gjorde det så var det hon som planerade det och ville det från början. Men vilket pucko till kille fattar inte att hans flickvän är dum i huvudet om hon ber honom om att han ska mörda en kompis till dom? Killen är ju lika dum i huvudet som tjejen. Nej, dom här människorna ska spärras in och ta sitt straff för det dom har gjort. Therese kommer aldrig mer tillbaka, och det är ett beslut som dom har tagit, att ta bort henne från denna värld. Det är ju bra att dom ångrar sig och är helt förstörda (det ska dom vara!) men det ändrar inte det som har gjort. Det är det som är grejen med mord. Det finns inget som kan förändra det dom gjorde, inget kan ju Therese tillbaka. Det är helt jävla sjukt att såna här saker händer. Man tycker att folk borde lära sig tillslut när fler och fler faller offer för ungdomsvåldet. Men nej, det bara fortsätter. Vad ska man göra för att få ett stopp på det här? Jag vet inte.. Ungdomarna som har mördats är individer med egna tankar och framtidsdrömmar. Therese kommer aldrig få uppleva gymnasiet. Fan ta våldet i denna grymma värld.

090603

publicerad den 2009-06-03 kl 17:10:35 i kategorin Läsvärt l Kommentera (0)

I'm home. Efter en inte så lång skoldag som jag inte gjorde något vettigt på så är jag hemma igen. GeMu-lektionen bestod av att lyssna på varandras favoritlåtar. Det är ganska mycket musikfascism bland oss elever och det vill såklart lärarna motverka. Därför hade vi ett långt snack innan om hur viktig musiken är för varenda en som går musik, och även för andra också såklart, att den ligger så nära hjärtat så om någon klankar ner på musiken man lyssnar på så blir det som om personen skulle klanka ner på just dig. Jag tror att alla egentligen är överrens om att man inte kan säga att musik är bra eller dålig, men många glömmer det ibland. Musik handlar om personliga associationer. Musik är personligt. Du får därför inte säga till någon som spelar upp sin favoritmusik att den är dålig. Du kan sabba hela den personens självförtroende. Det här kan verka larvigt, men jag vet precis hur det känns att bli hånad för musiken man lyssnar på. Om du någonsin gör så i min närvaro som sjunker du i mina ögon.

Jag spelade upp Young Love - Gavin Degraw. Det är inte min favoritlåt egentligen, men jag lyssnar väldigt mycket på den just nu.

Efter det hade vi i alla fall idrott. Ingen trodde att vi skulle ha det idag (vet inte varför egentligen), men det hade vi. Jag skulle i vilket fall som helst inte vara med men jag gick ett varv runt Trekanten ändå med Eddie och Fille. Jag fick därför min första aktiva närvaro på säkert 2 månader! Wohoo!

Efter lunchen hade vi svenska då vi satt och berättade minnen från vårat första år på STEG (Sthlms Estetiska Gymnasium). Otroligt roligt! Det var mycket som jag hade glömt men som andra kom ihåg och då blev det på något sätt levande igen.

Sen hade vi engelska, men det var bara i några minuter för att säga hej då typ. Vi fick tillbaka lite gamla arbeten som jag kastade på en gång. Usch säger jag bara om det. Ingen Inså hade jag idag så jag slutade vid 14! Jag åkte via centrum hem och gick till mammas jobb ett tag. Sedan åkte jag bil med henne hem.

Nu ska jag läsa en bok med min lillebror. Han är underbar!

PUSS"

Tidigare inlägg