Jag lever.

Jag har haft den kanske jobbigaste veckan hittils i mitt 17-åriga liv, men jag lever. Jag vet att många oroar sig, och det är därför som jag sitter här och skriver. Även om saker känns otroligt, omöjligt jobbigt just nu, så vet jag att jag kommer tillbaka. Kanske inte om en vecka, inte heller om två, men jag kommer komma tillbaka. Det hjälper att veta att jag har människor som bryr sig och inte kräver något av mig just nu. Som låter mig vara när jag behöver det men som finns där när jag vill prata. Jag är oändligt tacksam. Jag kommer alltid försöka gottgöra er.

Jag vet att det här kanske bara förvirrar några, er som inte har någon aning om vad som händer i mitt liv. Jag tänker inte skriva om just det heller. Kanske om några månader när det ligger bakom mig. Om det ligger bakom mig. Jag får hjälp. Även om det har tagit väldigt lång tid för mig att ta emot hjälp, så gör jag det nu i alla fall.

Jag antar att det är människorna i skolan som märker mest att något är fel. Jag har inte varit i skolan på ett tag nu. Fast dom som bryr sig vet.

Hela det här inlägget är nog oförståbart om man inte känner mig väl och har lyckats prata med mig den senaste veckan, så ni andra kan bara bortse från det här. Jag kommer inte blogga på ett tag, mer än när jag känner för det. Jag hoppas ni förstår.

Tack.