Hej ännu en gång,
Jag vet inte om ni har fattat det här men jag försöker faktiskt vara positiv nu.
Det är väldigt svårt, för jag är i grunden en väldigt djup och känslig person inuti.
På ytan kan jag verka som världens mest positiva människa,
men det är ett skal.
Ett skal, en mask, för att förhindra människor att se smärtan inom mig.
Jag förstår att det måste verka som att jag tjatar väldigt mycket om hur dåligt jag mår,
men det är för att det är bara här jag ger uttryck åt smärtan.
Det finns ingen annanstans.
Jag har aldrig varit den som har gått till någon kurator för att prata,
jag försökte men det fungerade verkligen inte.
Eller det kanske skulle ha gjort det om jag gav det en chans,
men jag kan berätta den historien.

För ett år sedan märkte lärarna att jag mådde dåligt och pratade med mina föräldrar.
Dom tyckte att jag borde gå och prata med kuratorn,
vilket mina föräldrar förstås insisterade på att jag skulle göra
efter att dom hade fått höra att jag mådde dåligt.
Jag bokade en tid, men kuratorn avbokade samma dag jag skulle dit,
hon var hemma med sitt sjuka barn eller något.
Vi bokade en ny tid och då gick jag dit.
Jag var där i ca en halvtimme innan jag behövde gå,
men jag tyckte bara att det var jättekonstigt att vara där.
Jag menar, hon kände ju inte mig, hade ingen aning om vem jag var.
Hon brydde sig ju inte om mig?
Vi bokade en ny tid, men den avbokade hon också.
Veckan efter det var det sportlov,
och vi bokade flera möten som aldrig blev av.
Några veckor senare fick jag veta att hon skulle sluta.
Jag såg det hela som ett tecken på att jag inte borde gå och prata med en kurator.
Eftersom att det aldrig passade och att hon sedan helt plötsligt slutade
så såg jag det som att det aldrig hade varit meningen att jag skulle prata med en kurator.

Nu fattar ju jag också att allt handlade om slumpen,
att det kanske inte var något tecken från Gud eller jag vet inte vem.
Men jag har aldrig velat prata med någon om mina problem,
för jag har aldrig känt att jag har haft några stora problem.
Det jag menar är att jag har ingen traumatisk upplevelse att prata om,
jag har inget att prata om.
Jag mår dåligt. Punkt slut.
End of story.
Jag har ingen anledning. Det är därför jag blir så arg på mig själv!
Vad fasen har jag att klaga på?
INGENTING!

Men i alla fall,
Nu har jag fått utlopp för lite av min aggression.
Inte för att det förändrar något.
Nu måste jag verkligen plugga,
jag skjuter upp det hela tiden.

Peace,
Carro