Ikväll hade jag ett av mina sammanbrott. Dom kommer inte så värst ofta egentligen för jag håller inne med ganska mycket. Det här dock ett stort. Jag blev så otroligt stressad över allt som jag måste hinna plugga till så jag kollapsade. Då menar jag det bokstavligen. Jag bara grinade och grinade, skrek och kunde inte ens stå på benen. Mina ögon är helt igensvullna efter all gråt. 

Jag förstår att mina föräldrar blir frustrerade för att jag inte pratar med dom om någonting, men jag är van vid att ta hand om saker själv. Därför känns det bara dumt att gå till mamma och klaga över att jag ligger väldigt mycket efter. Det finns liksom ingenting hon kan göra åt saken. 

Mamma tycker inte att jag ska gå till skolan imorgon överhuvudtaget, vilket jag absolut ska. Det är helt fel taktik att stanna hemma och missa fler prov så jag ligger ännu mer efter. Jag tänker gå till skolan imorgon, oavsett vad mamma säger. Det finns en risk för att jag inte kommer få G på provet, men det får jag ta då.

Nu borde jag släcka och stänga av datorn. Jag vill det dock inte, för jag vet att jag inte kommer kunna sova. Hur trött jag än är så tänker jag bara på allt som jag måste hinna med. Det finns inte en chans att jag kommer klara av det.