Hej.
Jag har precis fått reda på att en av mammas arbetskompisar förlorade sitt barn för några dagar sedan, barnet var 10 dagar. Det visade sig ganska tidigt att barnet hade något form av problem i hjärnan. Därför fick barnet medicin, vilket det fick hjärnblödning av. Barnet opererades två gånger och andades bara via respirator. Till slut stängde dom av respiratorn, förmodligen för att se om barnet kunde andas av sig självt. Barnet tog sitt sista andetag i respiratorn. 
Jag bröt ihop. Jag kände hur luften försvann från mina lungor, jag kunde inte andas. Tårarna strömmade ner för ansiktet. Jag förstår verkligen inte varför livet måste vara så. Det är i sådana här stunder som jag har svårt att tro att det finns någon gud. Den smärtan som kommer med att förlora ett barn, den måste ju vara obeskrivlig. Att då dessutom gå från total glädje när barnet föds och bara få 10 dagar innan barnet tas ifrån en. Jag kan inte förstå. 
Och vem skulle kunna ta beslutet att stänga av respiratorn? Inte jag. Att veta att om man stänger av så kommer människan aldrig ta ett till andetag. Smärtan måste ju som sagt vara obeskrivlig. 
Jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva den smärtan. Jag vet att jag kommer uppleva smärtan att förlora någon närstående, men jag hoppas att det inte går till så. För hur långt är man inte beredd att gå för att slippa smärtan? Vad är egentligen bäst för den drabbade? Barnet skulle inte ha fått något liv alls med dom hjärnskadorna som det hade fått, inte kunnat varken prata, höra eller förstå. Men ändå, att ta det beslutet. När beslutet är gjort så finns det ingen chans att människan någonsin vaknar upp igen. 
Fan alltså. Vem påverkas inte av sådana här saker? Livet är så oförutsägbart. Jag fattar inte att jag har slösat bort så mycket tid på att må dåligt. Speciellt att må dåligt över ingenting. Jag ska aldrig mer klaga. 
Så säger jag nu i alla fall. Ändå så är jag helt säker på att det kommer komma fler blogginlägg i kategorin Carros depressioner, för även om jag tänker så här nu så kommer jag fortfarande må dåligt över mina, i jämförelse, små problem. Alla har vi olika problem och svårigheter, som är jobbiga på olika sätt. Men jag får dåligt samvete över att jag klagar så mycket som jag faktiskt gör. Jag ska faktiskt försöka att inte vara så ledsen hela tiden. Man måste ta till vara på tiden som man får, göra det som man vill göra. Jag tänker inte vara ute och festa om jag hellre vill vara hemma med min familj. Jag tänker faktiskt inte göra någonting som jag inte vill göra, eller behöver göra. Det kan ju vara saker som man egentligen inte vill, men faktiskt behöver för att kunna göra vad man vill senare, t ex gå i skolan.

Nejmen nu får det vara nog med att sitta här och grina. Feber har jag idag också men gick till skolan ändå. Jag hämtade Anton från dagis tidigt idag och gick till Strandtorget för att fika. Pillan kom också och drack latte med mig. Sen gick jag & Anton hem och ca en halvtimme efter vi hade kommit hem så kom Anna, Jim & Elin. Sedan droppade mamma, pappa & Patrick in efterhand också. Vi åt middag tillsammans och det var faktiskt riktigt trevligt att sitta i köket på prata. Jag var ganska flummig och mamma undrade om jag hade druckit mer än vad hon visste ur hennes vinglas. Jag fick smaka lite, men det var bara några klunkar. Jag var nog bara trött och skrattade därför väldigt mycket.

Imorgon kanske jag ska till Kista med mamma på någon sminkgrej, jag fattade inte riktigt vad hon snackade om. Vi skulle nog ta en runda i Kista galleria när vi ändå är där.

Nu ska jag dricka te som mamma har gjort i ordning till mig, jag grät så mycket. Patetiska mig.

Mycket kärlek,

Carro