Jag har nära till tårar hela tiden. Mer än vanligt. Jag gråter varje dag, utan att ha någon riktig anledning. Det kan vara någon liten småsak som sätter igång det, men så gråter jag som om jag inte har gjort det på 100 år. Varje dag. Ofta är det något som någon säger som får mig att börja, men idag var det att jag inte hittade mitt lucialinne där jag trodde att det var. Istället för att fortsätta leta på andra ställen så börjar jag kasta ut kläder från garderoben och får en panikattack. Som om det var liv eller död. Jag förstår det inte. Jag har ingen förmåga alls att tänka logiskt när det väl sätter igång. Och det känns som att paniken kommer lättare och lättare. Det krävs knappt någonting längre för att jag ska ramla ihop, grina och hyperventilera. 

Jag måste helt enkelt ha ett väldigt svagt psyke. Vad gör man åt det?