Mina murar börjar sakta men säkert sättas upp runt omkring mig igen.
Jag känner pressen från omvärlden. Jag vet att många tycker att hela den här grejen går för långsamt. Att mitt liv går för långsamt. Att jag borde må bättre nu och kunna gå i skolan mer. Det resulterar i "allvarliga konversationer" om att jag borde gå på fler lektioner. Då ser jag rött. Jag förstår inte varför det måste gå så fort! Är det för att jag inte ska bli för bekväm med min situation och att vara hemma? Då kan jag berätta att bekvämligheten ligger långt fram. Jag är inte bekväm med någonting än.

Jag tror att min mamma håller på att gå in i väggen.