Begravningen
publicerad den 2010-10-09 kl 15:40:59 i kategorin Vanligt babbel l Kommentera (0)
Hej på er!
Lördag igen. Veckorna bara flyger fram! Igår sjöng som sagt jag, Mirre & Doddo på en begravning i Tyresö Kyrka. Fredrik, Neas pappa, spelade piano för våran vanliga körledare Maria kunde inte. Dom hade önskat Forgiven och Oh Happy Day. Forgiven passar ju ganska bra på en begravning, men Oh Happy Day är inte så vanlig om man säger så. Det visade sig att det var den avlidnes (stavning?) favoritlåt. Forgiven sjöng vi precis i början innan prästen ens hade sagt ett ord. Det gick helt okej. Stämningen hade inte riktigt satt sig än. Sen pratade prästen på och det var psalmer som skulle sjungas. Sedan var det dags för alla anhöriga att ta sitt sista farväl. Ni vet när man går fram till kistan och lägger en blomma på den. Först var det ju närmast anhöriga. Hustrun, barnen och barnbarnen. Och det var så fruktansvärt sorgligt. Att se deras sorg var helt enkelt för mycket. Dottern stortjöt, och då var det helt enkelt omöjligt att inte påverkas själv. Som nog alla vet har jag väldigt lätt till tårar. Det krävs inte mycket för att jag ska bryta ihop. Jag satt där, längst fram på stolar, och grät så jag skakade. Mirre grät, Doddo grät, alla grät. Sista avskedet tog jättelång tid för kyrkan var i stort sett fullsatt. När det var över skulle vi gå upp och sjunga Oh Happy Day. Ni kan kanske förstå att det kändes helt sjukt. Även om det faktiskt var planerat att det skulle vara så, så kändes det helt fel. Jag grät fortfarande när vi sjöng även om jag lyckades samla mig lite. Efter vi var färdiga var begravningen nästan slut. När alla började gå ut så stod vi bara och grinade. Eller i alla fall jag. Det var det svåraste jag någonsin gjort i hela mitt liv. Och jag kände inte ens personen i fråga. Samtidigt så kändes det så fel att jag var ledsen när jag inte ens kände honom. Jag hade ju inget att vara ledsen över. Men logik biter inte direkt på mina känslor.
I vilket fall som helst så blev vi bjudna på lunch efteråt och för ovanlighetens skulle tackade vi ja. Även om det kändes konstigt så kändes det som att dom ville att vi skulle följa med. Och uppskattningen vi fick efteråt var enorm! Det känns ju alltid roligt. Så även om det var ofattbart jobbigt så känns det ändå som att vi alla fick ut något av det.
Nu ska jag sluta med mitt dravvel och göra något vettigt istället. Typ tvätta eller nåt.
Ha en trevligt lördag!
Kramar
Lördag igen. Veckorna bara flyger fram! Igår sjöng som sagt jag, Mirre & Doddo på en begravning i Tyresö Kyrka. Fredrik, Neas pappa, spelade piano för våran vanliga körledare Maria kunde inte. Dom hade önskat Forgiven och Oh Happy Day. Forgiven passar ju ganska bra på en begravning, men Oh Happy Day är inte så vanlig om man säger så. Det visade sig att det var den avlidnes (stavning?) favoritlåt. Forgiven sjöng vi precis i början innan prästen ens hade sagt ett ord. Det gick helt okej. Stämningen hade inte riktigt satt sig än. Sen pratade prästen på och det var psalmer som skulle sjungas. Sedan var det dags för alla anhöriga att ta sitt sista farväl. Ni vet när man går fram till kistan och lägger en blomma på den. Först var det ju närmast anhöriga. Hustrun, barnen och barnbarnen. Och det var så fruktansvärt sorgligt. Att se deras sorg var helt enkelt för mycket. Dottern stortjöt, och då var det helt enkelt omöjligt att inte påverkas själv. Som nog alla vet har jag väldigt lätt till tårar. Det krävs inte mycket för att jag ska bryta ihop. Jag satt där, längst fram på stolar, och grät så jag skakade. Mirre grät, Doddo grät, alla grät. Sista avskedet tog jättelång tid för kyrkan var i stort sett fullsatt. När det var över skulle vi gå upp och sjunga Oh Happy Day. Ni kan kanske förstå att det kändes helt sjukt. Även om det faktiskt var planerat att det skulle vara så, så kändes det helt fel. Jag grät fortfarande när vi sjöng även om jag lyckades samla mig lite. Efter vi var färdiga var begravningen nästan slut. När alla började gå ut så stod vi bara och grinade. Eller i alla fall jag. Det var det svåraste jag någonsin gjort i hela mitt liv. Och jag kände inte ens personen i fråga. Samtidigt så kändes det så fel att jag var ledsen när jag inte ens kände honom. Jag hade ju inget att vara ledsen över. Men logik biter inte direkt på mina känslor.
I vilket fall som helst så blev vi bjudna på lunch efteråt och för ovanlighetens skulle tackade vi ja. Även om det kändes konstigt så kändes det som att dom ville att vi skulle följa med. Och uppskattningen vi fick efteråt var enorm! Det känns ju alltid roligt. Så även om det var ofattbart jobbigt så känns det ändå som att vi alla fick ut något av det.
Nu ska jag sluta med mitt dravvel och göra något vettigt istället. Typ tvätta eller nåt.
Ha en trevligt lördag!
Kramar
Kommentarer
Trackback