Jag vet inte riktigt varför den här dagen känns värre än andra. Allt känns bara så jobbigt. Det knäcker mig att inte kunna finnas där för mina vänner när de behöver mig. De har haft sånt tålamod med mig det senaste året, och jag kan fortfarande inte ge något tillbaka. Jag kan inte ens svara i telefonen. Om jag fortsätter såhär kommer jag tillslut vara så ensam som jag tror jag är. Jag isolerar mig själv men orkar inte göra något för att förändra det. Imorgon ska jag på det näst sista mötet med min terapeut som jag har gått till varje vecka i 1 år. Det känns som att bli sviken. Lämnad ensam mitt i stormen. Allt bara för att jag har blivit ett år äldre. Ingen vill längre ta ansvar över mig för nu är jag vuxen och ska ta ansvar själv. Jag vet inte hur jag ska klara av det här. Det är ingen som förstår. Det enda jag vill är att ligga i min säng och gråta. Gråten sitter konstant i halsen. Klumpen försvinner aldrig. Den väntar bara på en orsak att få komma ut. Ingenting hjälper. Efter 1 år med sjukhusbesök och antidepressiva mediciner så står jag fortfarande kvar på samma plats. Jag börjar undra om jag någonsin kommer kunna gå vidare med mitt liv. Ingen kan hjälpa mig.