Det går inte så bra just nu. Jag vet inte varför. Jag faller in i gamla spår som är otroligt svåra att ta sig ur igen. Jag kan svära på att ingen av er skulle känna igen mig om ni hade sett mig igårkväll. Paniken är så svår att tygla. Panik över livet. Att jag inte klarar av någonting. Att jag är som en 10-åring. Fast. Tårarna går inte heller att stoppa. Och jag får så otroligt dåligt samvete när jag ser hur dåligt min mamma mår när hon ser mig sådär. Det finns inga ursäkter för mig att bete mig så. Ändå så kan jag inte göra något annorlunda. Jag bara sitter och tittar på när mitt liv långsamt faller mig ur händerna. Igen. Som om det inte räckte med förra gången. 

Jag har nästan bestämt mig för att börja plugga igen till hösten. Jag tror inte att jag klarar av något annat. Jag klarar inte av att jobba. Och att vara i Strandskolan var en dålig idé. Jag har så svårt att hitta min roll där. Jag var en elev i den skolan i 10 år. Det är därför den enda jag kan vara där. Elev. När jag dessutom är med min gamla lärare så blir jag automatiskt liten igen. Och det funkar inte. Ingenting funkar längre. 

Jag kanske behöver komma bort. Plugga någon annanstans. Jag vet inte. Men det kan inte fortsätta såhär i alla fall.