Godkväll. Life's not so good. Igår åkte jag hem från jobbet för att jag mådde så jäkla dåligt. Sprängande huvudvärk och och extremt täppt i näsan. Jag ringde till läkaren när jag var påväg därifrån men det fanns såklart inga tider kvar, och då kan man inte bara boka en tid till dagen efter. Nej nej, man måste gå upp kl 7 dagen efter och ringa igen. Så det var vad jag fick göra imorse. Jag var hos läkaren halv tolv och han skrev ut Nasonex (kortison-nässpray), Rinexin (avsvällande tabletter) och penicillin. Penicillinet ska jag hämta ut om det inte blir bättre med nässprayet och tabletterna. Det är alltså bihålorna som spökar på mig igen. Jag och mina bihålor är inte bästisar direkt. 

Alla som känner mig vet att det inte finns någonstans jag mår så bra som när jag sjunger i min kör. När jag mådde som sämst hade jag ett uppehåll på kanske två månader, men sen var kören det enda som fick mig upp ur sängen. Det var det min vecka bestod av. Körövningen på tisdagen. Det var hela mitt liv. Kören har varit min fristad. Där har jag kunnat vara mig själv och fått göra det jag älskar att göra; sjunga. Jag har dessutom haft sån tur så att de viktigaste människorna under min uppväxt har varit där med mig. Min körledare Maria är en av mina största förebilder. Hon har funnits där och varit med under så många perioder i mitt liv. Från vilsen högstadieelev till stolt gymnasieelev till deprimerad 17-åring till livlös långtidssjukskriven till kämpande folkhögskolestudent till den jag är idag. Kören har varit ryggraden i mitt liv i 11 år. Först barnkören och sedan min älskade gospelkör. Nu är det slut. Kören är nedlagd, och jag hade ingen aning om hur starkt jag skulle reagera när det var dags att säga hej då till den delen av mitt liv. Igår var vi alla hemma hos Maria för en avslutning, och det kändes rätt okej i början. Jag försökte att inte tänka så mycket på det. När vi sjöng Above All sista gången brast det. Herregud vad den låten har betytt mycket. Och så många gånger vi har sjungit den, både på övningarna och i kyrkan. Sedan grät jag oavbrutet i över en och en halv timme. Det var inte några tysta tårar heller, det var högt jämrande och skakande. Som om någon drog loss en bit av mig. Jag längtade så otroligt mycket under året i Ljungskile efter kören, och nu känner jag mig nästan lite lurad. Jag var nästan där. Målet var i sikte, men någon drog undan mattan under mina fötter. Anledningen till nedläggningen är såklart pengar. Församlingen prioriterar bort körerna då. Jag kan ju säga att jag inte tänker sätta min fot i församlingshemmet igen. Jag fattar inte hur de tänker.

Det är dock inte hej då till sången. Vi har inte riktigt listat ut hur vi ska lösa detta än, men på något sätt måste några av oss fortsätta sjunga. Och jag kommer aldrig sluta hoppas på att Maria ska starta upp kören igen. Nån gång kanske.

Nu ska jag fortsätta kurera mig så att jag blir relativt frisk och kan jobba igen. Tills dess stannar jag i sängen och sörjer en avslutad era i mitt liv. Jag, dramatisk? Nej, verkligen inte. Det har jag aldrig hört förut.

Take care ♥