Hej där. Det goda humöret försvann lika plötsligt som det kom, precis som solen. Jag tror dock inte att det hade med solen att göra, att mitt humör gick i botten. Jag vet inte vad det var faktiskt. Jag känner mig riktigt trött. Och rädd. Jag är rädd att jag ska sabba det här. Sabba allt som jag har byggt upp under det här året. För det är jäkligt svårt att hålla fast i framstegen när jag är hemma. Jag märker att jag långsamt glider tillbaka till mitt gamla jag där allt är jobbigt, och jag kommer på mig själv med att bara sitta och stirra framför mig. Vad fan ska jag göra? Jag känner mig helt vilse. Jag vill tillbaka till tryggheten. Det blev ju inte bättre av att jag satte upp ett antal foton från året på väggen som jag låg och tittade på igårkväll. Underbara människor som jag saknar så det gör ont i bröstet. Hur gör man det här? Blir det lättare ju fler gånger man tar avsked av människor? För just nu känns det som att hjärtat ska slitas sönder. Hur mycket jag än försökte förbereda mig på smärtan som jag visste att jag skulle känna så hjälpte det inte. Jag hade inte kunnat förbereda mig nog för det här. Jag trodde att det skulle kännas tomt i nån vecka, men att jag sen skulle landa här och kunna blicka framåt på ett positivt sätt. Istället låg jag mest och grinade hela första veckan hemma, och även om jag inte grinar hela tiden nu så sitter paniken i bröstet när jag tänker på att jag inte ska tillbaka. Halsen svullnar igen och jag får svårt att andas. Jag hoppas för allt i världen att det blir lättare.
































Bilder tagna utav Lovisa, Sandie, Pedro & Jackson.


How I miss you ♥