Jag trodde att det värsta var över. Det kunde knappast kastas fler dödsfall åt mitt håll. I min famn. Men det kunde det. Min handbollstränare Stig-Åke, Stickan, som jag hade till och från i 7 år har lämnat jorden. Det var han som fick mig att älska handboll. Fokuset låg alltid på att det skulle vara roligt, till skillnad från så många andra tränare som bara fokuserade på att vinna trots att vi bara var 10 år. Han blev 86 år och var pigg in i det sista tills för några veckor sedan. Han gick bort måndagen den 4 februari, men i och med att jag åkte till Ljungskile ville inte mamma säga något till mig. Idag var dödsannonsen i lokaltidningen och mamma bestämde sig för att det var dags att berätta. Jag förstår att hon inte ville göra mig ledsen när jag skulle till Ljungskile men det känns så dumt att det har gått två veckor utan att jag har vetat. Hon sa ingenting, hon bara höll fram annonsen. När jag kopplade vad det handlade om var det enda jag kunde få fram "jag orkar inte mer". Sen grät jag hur länge som helst. Jag har så många fina minnen av Stickan. När jag var liten kallade jag honom för min extramorfar. Jag fattar inte att både min riktiga morfar och den mannen jag såg som extramorfar har försvunnit inom loppet av 8 dagar. Det är tungt. Nu skulle jag helst av allt bara vilja fly till Martin. Utan vetskapen om att han sitter 50 mil bort och väntar på att jag ska komma skulle jag ha legat på golvet i en pöl av mina egna tårar. 

Nu ska jag låta tårarna söva mig. Jag hoppas att sömnen kommer till mig inatt, för jag behöver den. 

C