Okej. Let's face it. Jag är inget vidare på att fly från känslor. Jag är väldigt dålig på att lägga saker bakom mig också. Jag grottar in mig i min tillfälliga känslosamma misär. Jag visste att det skulle bli såhär, ändå kunde jag inte låta bli. Det kändes alldeles för bra för att kunna låta bli. Men nu är ensamheten ett faktum. Den slog till med sån kraft så att jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen. Jävla skit! Man tycker ju att jag borde lära mig hur jag fungerar, men icke. 

Suck.